Ur alla synvinklar

I bland får jag en sådan ångest över att mista min morfar, just för att han är den sista kvar av mina far- och morföräldrar. Rädd för att han plötsligt ska dö, och att det då var länge sedan jag pratade med honom, nu när jag dessutom inte är hemma. Dessa gånger brukar jag ringa honom bara för att visa att jag bryr mig, för ingen blir så glad som honom, av ett telefonsamtal. Det är en sak som för mig går så fort, och är så mycket värt för oss båda. När jag är hemma är jag annars mycket noga med att träffa honom.

Så har jag nog alltid varit med mina nära & kära, varit medveten om värdet i att ha dem hos mig. Bara det här att sitta vid köksbordet och resonera en stund, det är inte jämförbart med någonting.