Ur alla synvinklar

Det är tungt tungt tungt att säga hej då till någon. Trots att man vet att det kommer att gå bra, så är just själva avskedet så jävla svårt. Det finns ingen omväg, och för mig är det omöjligt att hålla inne tårar sådana gånger. Ibland vill man bara stå pall, utan att känna sig som en förkrossad treåring. Saken hör väl till den att jag har lätt att fälla tårar över huvdutaget när det kommer till personliga känslor, både vid situationer då jag blir rörd/glad/skrattar eller arg/irriterad/less. Det är väl positivt i längden, då man inte behöver hålla något inne.

Nu har Nicke åkt på jobbet, och jag borde ta och arrangera det här. Jag tror jag börjar med en dusch, och sen klär på mig de allra tyngsta kläderna. Kommer att se ut som en påpälsad mumie.