Ur alla synvinklar

Jag har skrivit två texter till dödsannonser förut, mormor & farfar. Nu är jag inne på min tredje, farmors. Det är så svårt att få ihop något fint, med så få ord.. Jag tycker att det är en fin gest att få göra, samtidigt som jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte skriva till flera personer nu, jag vill inte att någon mera ska försvinna från mig. Kan jag inte bara få ha alla kvar?

Jag minns när mormor dog, det var verkligen tungt. Hon var som min andra mamma, och jag gråter så fort jag tänker på henne. Hennes annons skrev jag på kanske fem minter, den var så självklar. Jag visste precis vad jag kände, just för att känslorna var så starka. När farfar dog så var det lite lättare, han var 94 år och hade gjort sitt. Det som var svårast med honom var just dagarna innan när man såg hur han bara blev svagare och svagare. Men då var vi beredda på vad som skulle hända, och vi höll hans hand stunden han somnade in. Mormor gick bort alldeles för tidigt, och så oväntat. Ett telefonsamtal och hela världen rasade. Den har än idag inte byggt upp. Hon hade KOL. Dessa cigaretter, jag blir tokig/ledsen/arg när jag ser någon röka, och undrar hur man kan vara så korkad. På anatomicentret tittade vi på en lunga som hade suttit i en person som rökt i 30 år, den var svart.

Nu när det är farmors tur är det också svårt, just för att jag inte är hemma. Det känns så overkligt, men jag har mera förståelse. Hon hade inte sitt sinne kvar, och jag förstår att hon kände sig färdig med livet. Alla dessa känslor man känner när man mister någon, dom äter upp en inifrån.