Efter 15 år tillsammans.
Jag var sju år gammal, och jag var väldigt ivrig med att stiga upp ur sängen. Jag visste nämligen att under natten så hade pappat hämtat en ny vän till familjen - papegojan Mony. Jag minns att han stod i en transportbur på bordet, jag tyckte att han var enormt stor, alldeles vit med gula inslag. Han lade av ett ordentligt skrik. Ett ljud som vi skulle få lyssna till varje dag under en mycket lång tid. Min rädsla för honom har gått i vågor, ibland hade jag honom på rummet för mig själv, och ibland låste jag in mig på toaletten när pappa släppte ut honom. Hatkärlek. Han är ett år yngre än mig, så vi har följts åt ett tag.
Vi har många många gånger haft tanken på att sälja honom, just för att ingen av oss har tiden att aktivera honom på det sätt han ska ha. Dom gånger vi haft honom ute på annons så har det ringt en del personer, men deras första fråga lyder alltid "kan han prata?" Om det är det viktigast så kommer det aldrig att fungera, det är mycket jobb med en fågel och det räcker inte med att bli road av den. Den ska roas med.
Vi hade kvar kvittot som vi fick när vi köpte honom, med telefonnumret till den förra ägaren. Skulle vi sälja honom så ville vi veta att han får det bra. Så vi ringde, och det var verkligen förutbestämt. Samma vecka hade han sålt familjens hästar, och dagen innan hade han pratat med familjen om att han skulle vilja skaffa en ny papegoja. Han har haft många, även uppfödning. Och så ringer vi. I söndags kom dom och hämtade Mony, så han befinner sig just nu i Örebrotrakten. Men det hela gick ut på att dom har full ångerrätt, funkar det inte så tar vi genast tillbaka honom. Så vi får se.
Aldrig har vårt hus varit så tyst.. Även fast han inte skriker, så låter det från buren, när han pysslar och donar med sina saker. Nu är det inte ett ljud. Hans bur har alltid stått i köket, så det är en markant förändring. Lite sorgligt, lite skönt.