Ur alla synvinklar

Min farmor har fyllt 86, och det firade vi med tårta. Hon bor på ett ålderdomshem här i Härdal. Hon är dement, känner inte igen mig, och kan helt plötsligt börja prata om veckopengen hon får av sin mamma. Det är sorgligt, men hon mår väldigt bra annars. Är pigg och pratar på, så hon mår ju inte dåligt av det. Det är ju ett sätt att åldras på.

Min farmors hjärta slog i otakt, och det ville hon försöka få till med hjälp av en elkonvertering. Det var ett avgörande val, för hon var medveten om att chansen att hon skulle få en propp var stor. Det hela slutade så, och ingreppet fungerade inte heller. Det var nästan värst i början, då hon själv hela tiden kom på sig själv med att tappa bort sig i en mening osv. Nu är hon lika glad ändå, och skrattar & har sig. Så varför klaga, egentligen. Visst, det är egentligen inte min farmor som sitter där, men för mig är det viktigaste att hon mår bra. För det gör hon ju.