Ur alla synvinklar

Vi har en sjuk katt där hemma, Puff. Han är 14 år och har fått diabetes och nu insulin mot det, har tappat alla muskler och kroppsfett. Han som alltid varit familjens tjockis med ordentlig hängbuk. Hans lever och njurar är finfina, och han mår i övrigt bra. Sällskaplig, kurrar som vanligt och är allmänt go. Saken är den att han har svårt att äta, det syns när han försöker få in maten i munnen, så vi misstänkte att det kunde vara något med munnen/tänderna osv.

Så det blev ett andra besök hos veterinären, några dagar efter det första. Det hela resulterar i att dom inte ens tittar i munnen på honom, utan veterinärerna hade redan bestämt sig för att den här katten borde tas bort. Dom tyckte det var smartast att göra det innan han blev dålig. Dom sa att kattern får ändrat beteende när de blir äldre och där med minskad matlust. Ja! Men när man ser hur katten försöker få i sig maten, är förmodligen hungrig, men inte kan. Då ska man väl försöka göra något åt saken. Man avlivar inte en katt som fortfarande har chansen till att bli frisk.

Jag har inte ett minne av att jag någonsin träffat en trevlig och bra veterinär; allesammans har dom varit malliga, nedvärderande, sura, otrevliga, hänsynslösa, kalla personer som inte ens lyssnar på vad man har att säga. Nej, dom kan dra någonstans allihopa. Som veterinär borde man väl först & främst leta efter sätt att förbättra djurets hälsa, inte göra det lätt för sig och bara släcka ljuset för dem. Folk! Puffen lever i alla fall fortfarande.