Ur alla synvinklar

Något av det finaste jag vet är en kyrkogård som skiner upp av alla ljus och lyktor, nästan varenda grav har något som lyser. Jag tycker det känns bra att alla döda har någon som tänker och saknar dem. Jag och mamma gick en promenad på kyrkogården hemma i Härdal, tittade till mormor och farfars grav. Det är overkligt att ha dom där. Det är grymt att känna en sådan saknad.

När min mormor dog så kändes det som om jag förlorade en mamma, så obeskrivligt tungt. Än i dag, lite över två år sedan hon dog, kan jag inte se en bild eller knappt tänka på henne utan att gråta. När farfar dog var det en annan sak, han var 94 år. Då vet man att det är som det ska, dessutom fick jag vara med när han somnade in. Med henne blev det ett sådant abrupt slut, och jag fick inte vara med henne då det skedde.