Ur alla synvinklar

Längdskidor har alltid varit min största fiende & mardröm. En sport som jag verkligen inte tyckt om. Trots det gick jag på träning och stakade mig fram, för alla mina vänner åkte ju. Då ville jag med. Våndades inför varje gång, men insåg till slut att det inte var roligt. Så sist jag stod på ett par längdskidor var när jag var 8-10 år ungefär. Här om dagen övertalade Ida & Helene mig att åka med dem i Björnrike. Kändes sådär när jag satte på mig pjäxorna, men när vi väl kom ut i spåret så var det helt okej. Gjorde en vurpa i första nedförsbacken, vilket resulterade i ett blåmärke på rumpan. Det var lite knivigt att svänga samtidigt när det gick utför, men annars var det himla kul. Vi åkte 8 km! Det vräkte ner snö, och Helene hade med sig deras hund, som gärna ville lägga sig mitt i spåret. Och jag som inte kan bromsa..


Kläder på!


Jag och Helene


Disa såg ut som en snöboll i slutändan.