Ur alla synvinklar

Jag har alltid så höga krav på mig själv när det gäller en del saker, oftast när det handlar om medieämnen. Vill få det så bra som möjligt, och det är ju inget omänskligt direkt. Men idag sa grafläraren till mig "Ja, men du är ju en perfektionist". Jahapp tänkte jag, där har vi svaret. Jag åmade mig över att jag kände mig stressad över projektarbetet som ska framföras på fredag. Allt är nästintill klart, ändå oroar jag mig. Vill att allt ska vara klart nu, så jag kan släppa det sen. Är nöjd med resultatet, prestationerna har i och för sig varierat men what a heck, det är ju snyggt. Alla kvällar på mediehuset är inget jag gnäller över, det är bara trivsamt där. Synd att det inte är öppet så vanligtvis. Har inte ägnat en tanke åt vad jag ska säga under redovisningen, är inte ens nervös över att prata inför så mycket folk.. [ hela MP ] Det har släppt nu, är inte som ett asplöv längre när jag ska prata inför en grupp människor. Det är bara att köra så det ryker och ge det man har.

Ska jag bli lärare kanske? Skulle kunna tänka mig det faktiskt.. Underlig man är, förut så resonerade man alltid att lärarinna var minsann de sista man skulle kunna jobba som. Gå i skolan när man finally gått ur skiten. Ja, faktiskt! Fast roligare vore det om jag arbetade utomlands i en svensk skola.. Åtminstone värt att lägga någon tanke på. Framtiden känns ju lite diffus. Tänk dagen efter studenten, då står man där med tolv skolår bakom ryggen och allt det som hör till; raster, sommarlov, julavslutningar, praktikveckor, fikaraster, prov, skitsnack med vännerna i korridorer. Alla förbannelser man haft över alla dessa lärare som man fått stått ut med; de alldeles för snälla, de med utlösning i brallan och lökringar under armarna, de med allvarliga psykiska problem, de som börjar gråta under lektionerna, de som bara är allmänt konstiga och de som varit heelt otroligt sköna. Ja, då står man där med ett liv som man kan göra exakt hur man vill med. Borde man inte få panik? Är det kanske det jag har? Nej, känner mig relativt lugn. Planer finns det gott om, men hur ska jag genomföra dem - för att överhuvudtaget överleva? Det är där en del av haken sitter.

Det upprivna hålet i golvet i lägenheten är fortfarande orört sen de var här och bröt upp det. Skall något hända snart? Ganska lessamt att trampa runt på tidningar för att slippa förflytta runt allt gammalt spån.