Ur alla synvinklar

Den 3 augusti dog min älskade mormor. På ett lugnt sätt somnade hon in i min mammas famn. Overkligt & konstigt. Hon är & har alltid varit som en andra mamma för mig, jag har ju tillbringat hela min barndom hos henne & morfar. Trivdes så bra hos dem, de var som mina bästa vänner. Jag umgicks hellre med dem än med barn i min ålder. Nu är hon bara borta. Ingen som ringer och är orolig för att jag åkt några mil bort från byn. Det är så tomt. Jag var inte hemma då det hände, men for hem genast. Att se henne död kändes självklart för mig, inte otäckt. Hon såg så harmonisk ut, och jag vet att hon har det bra där hon är nu.

Begravningen sker på fredag, så sorgligt. Vi öppnade kistan för några dagar sen för att se henne en allra sista gång. Jag hängde ett halsband runt hennes hals med ett halvt hjärta på, jag bär andra halvan. Jag kan inte förstå att hon faktiskt inte finns hos oss längre, hemskt. Gillar inte att gråta. Tycker synd om min mamma och alla andra, men man måste inse att det är något som alla kommer att få uppleva en gång i livet. Men jag tror inte att döden innebär slutet heller. Som en sista gåva skrev jag dikten i dödsannonsen, det kändes viktigt för mig.