Ur alla synvinklar

Att grina är nog det allra värsta som finns, men samtidigt något utav det bästa. Det underlättar och släpper ut så otroligt mycket. Även om det handlar om goda eller onda tårar. Jag personligen har väldigt nära till den gränsen, då allt bara brister och bölar som en treåring. På samma gång tycker man att man är den mest patetiska man kan tänka sig, men det känns fasen så mycket bättre efteråt.

Men när man ser en film alldeles för sig själv, som egentligen inte alls är sorglig och även kommer på sig själv med att gråta, då undrar man över vad som är galet. Bara en notis sådär.